mchanna

Jag åkte ju från Sverige den 3 Maj 2010 06.50 på morgonen. Och att det redan gått 3 månader sen jag åkte, det är helt ofattbart! Jag kan inte riktigt fatta att jag gått igenom hur mycket som helst på bara 3 månader.

Hemma under 3 månader, va hände liksom? Ingenting typ. Och jag vet ju att det kommer ha hänt mycket tills jag kommer hem. Men jag tror att jag absolut kommer att ha upplevt mer. Utan att försöka låta som att jag lever värsta livet, för så är det inte.

Men till saken iaf. Du kommer hit, osäker på din engelska, och du vet att du ska prata det dag ut och dag in i 12 månader. Du vet inte hur familjen kommer vara, du vet bara hur dom Verkade vara när du mailade och pratade med dom i telefonen hemma i Sverige. Du kommer till ett främande land.

Du kommer hit, ser NYC och blir helt till dig.. Har kurs i 3 dagar innan du ska träffa familjen. I mitt fall så kom pappan och hämta mig eftersom att han jobbar i NYC. Nervös som jag var, så gick det jätte bra, och han va precis som jag förväntat mig. Otroligt snäll.

Du har sånn förhoppning om allt. Livet som Au Pair är det bästa som finns. Men nej det stämmer inte helt. Ja, vi har ett enkelt rätt slappt jobb. Men ibland, så är det inte de! Vi jobbar 5 dagar i veckan, kanske mer. Vi jobbar kanske 12 timmar i sträck, barnen kan vara förjävliga ibland och man får hemlängtan för att de inte lyder dig. De kan säga saker som: Jag hatar dig, åk tillbaka till ditt land, jag bryr mig inte om vad du säger. Och i dessa fall vet man seriöst inte vad man ska göra ibland. Du kanske försäkt med allt, inget hjälper. Och du har ingen som kan hjälpa dig heller. Du är helt på själva ben.

Eftersom att du inte är förälder till barnen så vill de kanske inte lyssna. De gör tvärtemot. Vilket barn gör. Men ni fattar!

Sen att man ska ha tur med familjen, de har jag definitivt haft! Älskar min familj jag har här. Mamman sa senast igår att jag är deras bästa Au Pair de haft! Och bara en sånn sak, värmer som fasiken. De gör ens dag. Eller när barnen är otroligt gulliga små söta bakelser på morgonen, inget bråk ingenting, DE gör ens dag!

Sen detta med kompisar, är man otroligt nervös över innan man kommer hit. Men på 3 månader har jag fått hur många nya underbara vänner som helst. Man lever samma liv, alla går igenom samma saker under året, alla kan ha sina dagar då barnen varit hemska och du bara vill dö. Du pratar om allt med alla, för att du kan inte ringa hem varje gång nått händer. Man kommer nära varandra på bara 1 vecka. Vi tjejer har pratat mycket om året nu på senare tid då Emma ska lämna oss snart för att åka på road trip och sen hem till svealandet igen då hon är klar med sitt år. Det kommer gå snabbt. 3 månader för mig har bara flugit förbi, om 3 månader kommer min pappa, hans tjej och mina bröder. Då har jag varit här i 6 månader. Sen 1 månad senare kommer min mamma. då jag varit här i 7.. och då har jag bara 4½ månad kvar innan jag ska börja packa.. helt sjukt.

Jag skulle kunna fortsätta skriva hur mycket som helt. Men jag hinner inte riktigt det nu, då jag snart ska åka med barnen till deras camp. Får fortsätta senare..

Men detta va lite om hur jag tänker. PUSS